Om sanningen ska fram...

Hej svejs!


Jag har inte bloggat på evigheter men nu tänkte jag att det var dags för ett litet inlägg!


Eftersom jag kan uppfattas som en elak, bitter människa av vissa som inte tål att höra/handskas med sanningen så tänkte jag skriva lite om just det. Min ärlighet.


En gång så var det en kille som sa till mig att om det fanns ett Nobelpris i ärlighet så skulle jag fan vinna det! Jag kan vara lite väl ärlig ibland, och eftersom det är hyffsat ovanligt så kan det uppfattas av vissa som att jag är elak men det tycker inte jag att jag är! Jag skulle aldrig säga till exempel- "Men fan vad ful du är" eller såna saker men jag yttrar gärna mina åsikter.
 
Åsikter- inte samma sak som att jag tycker att jag alltid har rätt.


Ett exempel är folk som röker under graviditeten. Mammor som gör det tycker att andra ska skita i vad dom gör men jag tycker att det är så otroligt fel! Kan man inte ens offra ciggen för sitt barns skull så kanske man borde fundera över om man verkligen är redo att bli mamma. Att vara bli mamma handlar mycket om att ge av sig själv, jag skulle inte säga att man offrar sitt liv men man viger sitt liv åt sitt barn mer eller mindre. Det borde nästan vara klassat som barnmisshandel att röka under graviditeten.

Likaså borde det vara straffbart att ge sitt barn fetma, det är verkligen barnmisshandel!


En annan sak är folk som stör mig som fan är folk som bidragsfuskar. Det gäller såväl politiker som fuskar med "dubbla boenden" och vanliga medelsvenssons.

Att som sambos skriva sig på olika adresser för att få ut bostadsbidrag till exempel är riktigt svinigt! Eller att låtsas vara sjuk/handikappad för att få bidrag och slippa jobba. Det förstör så mycket för dom som verkligen behöver bidragen egentligen!

Dom som gör så tycker att man ska skita i vad dom gör och blir faktiskt arga när man säger att det är fel vilket jag tycker är helt sjukt, hur kan man vara så oärlig och bli förbannad när det är en själv som är rutten och fuskar?! Jag skulle aldrig kunna leve med mig själv om jag gjorde så. Jag tror i alla fall på karma- du får vad du ger och gör.


Jag kan inte säga att jag är en perfekt människa för det är jag absolut inte, ingen människa är perfekt.
To err is human.
Men jag gör mitt bästa för att vara en bra mamma, sambo, dotter, syster, vän och medborgare. Men jag ger vad jag får, och får vad jag ger.


Jag tror folk kan tycka att jag är en besserwisser och pretetiös jävel men det får stå för dom. Jag kan mycket om lite och anstränger mig mycket när det är något som är viktigt för mig.


"Åh, hon tror att hon är så duktig för att hon lagar egen barnmat och hennes unge sover hela nätter i sin egna säng."

Tror ni på allvar att jag lagar min egna barnmat för att ni ska tycka att jag är duktig? För mig handlar det om att ge mitt barn det bästa.

För mig är det ett enormt ansvar och jobb att vara mamma. Precis som när man har ett vanligt jobb så tycker jag det är viktigt att vara kunnig på vad man gör. Jag läser på nätet, i böcker och informerar mig så mycket jag kan och drar sen slutsatser och gör saker utifrån det jag vet.


Jag bryr mig inte så mycket om mallar när det gäller barn, BVC:s kurvor är ett exempel. Jag tänker inte ge min lagom runda, pigga, glada, friska unge mer grädde och smör i maten bara för att deras kurva säger att han är lite tunn för sin längd. Han är helt normalviktig, jag tänker inte göra honom fet bara för att deras mall säger en sak!


Sen detta grupptryck som det inte pratas om bland alla mammor. Folk blir helt uppåt väggarna om deras barn inte kan sitta vid 6 månader, krypa vid 8 månader och om nån annans unge lär sig gå vid 10 månader så undrar man vad man gjort för fel som mamma när ens egen knodd precis lärt sig krypa vid samma ålder. Spänn av för fan! Alla barn är olika!


Nej, nu ska jag byta kläder på Linus. Japp, klockan är 11.45 och han kryper fortfarande omkring i nattsärken, det är så jag jobbar!


Kram då!


Min förlossning

Jag tänkte berätta lite om min förlossning och framför allt mina upplevelser kring den samt den allra första tiden som förstagångsmamma.


Förlossningen startade på kvällen i vecka 37+6. Jag skulle vila på soffan, klockan var 19.00 och jag kände snart att jag började få den omtalade molvärken. Den kom och gick och jag började klocka, det kom vart tionde minut. Jag låg stilla och tyst en timma, sen sa jag till Jesper att jag tror det börjar hända något. Efter en timma kom det med 5-minutersintervaller. Gick på toa och fick lite blod på pappret när jag kissade, ojoj nu händer det förstod jag!


Jesper gick och lade sig. Efter ett par timmar väckte jag honom och sa att jag skulle ta en dusch och frågade om han ville gå upp nu eller sen. Nej, han ville sova. Slemproppen har gått vid det här laget och det berättar jag och han blir helt förskräckt! VA?! Hur lång tid är det kvar då?, frågar han. Ja, inte fan vet väl jag! Jag har aldrig fött barn förut svarar jag.


Sen följer 40 sömnlösa timmar med värkar från helvetet. Vi åker in till Huddinge på grund av platsbrist på SÖS kl. 05 samma natt och jag har öppnat mig EN HALV CENTIMETER! Jag ville sparka kärringen när hon gav mig 4 Citodon och sa att jag skulle åka hem och sova. Jag kunde fan inte sova, jag hade värkar! Det där var ingen mensvärk och då har jag haft mensvärk som gjort så ont att jag spytt.


Aldrig har man hört om att det kunde göra så satans ont utan att något vidare hände.


Åkte hem, tog motvilligt två Citodon efter att ha dubbelkollat med min barnmorska, och kunde inte somna. Grät varje värk som kom. Dom kom med fem minuters mellanrum hela tiden i princip.


Ett dygn efter att vi åkt in första gången åker vi in igen, denna gång till SÖS. Tar en sista värk i bilen innan jag stapplar iväg som bambi på hal is till dörren till förlossningen. Vi ringer på och en ung hes kille svarar via porttelefonen att vi ska få komma upp.


Jag kommer in på ett rum och får en CTG kopplad. Jag är så jäkla trött, har vid det här laget redan varit vaken i 48 timmar. Allt känns så lugnt och fridfullt och jag är alldeles tung i kroppen, så inne i mig själv. En barnmorska sätter en infart på mig och jag frågar om hon tror att jag kommer bli kvar. Det trodde hon med all säkerhet och jag blev inskriven och var så lättad! Fick en två akupunkturnålar satta, en på huvudet och en i pannan som hon tejpade upp mellan ögonbrynen. Fick id-band runt handleden och blev undersökt igen, 1,5 centimeter. Det här är ju inte sant! Jag kände mig så dum men jag hade kraftiga värkar.








Dom tappade upp ett bad till mig och jag hoppade i. Ganska snart började värkarna komma med 1,5 minuters mellanrum. Det gjorde inte direkt ondare men dom kom tätare. Efter nån timma kanske känner jag att jag vill gå upp och in till rummet igen.


Blir undersökt av en ny BM som konstaterar att jag är 3 cm öppen. Jag ber om lustgas, och fattar direkt hur jag ska ta den för att den ska fungera. JAG ÄR I HIMMELEN. Men varje gång jag tar den för sent så hjälper det inte alls.










Kämpar på och vill inte ta epiduralen dum som jag är trots att jag har fruktansvärt ont.


Vid 14.00 tror jag (hittar inte journalen just nu) så är jag öppen 6 cm. CTG:n krånglar så BM vill sätta en skalp CTG och då säger jag direkt att jag vill ha epiduralen för att vattnet kommer gå och det kommer göra jätteont! Nejdå, det kommer sippra så fint säger hon. Hon försöker sätta Skalp CTG:n och på tredje försöket sitter den och vid det här laget är det kaos. Vattnet fullkomligt forsade ut och jag hade så jävla ont att jag ville dö. Jag ville dö på riktigt. Skriker efter epiduralen som kommer efter vad som känns som en evighet! Åh fy fan vad jag svär nu men jag ryser när jag tänker på den fruktansvärda smärtan!


Narkosläkaren kommer efter ett tag och sätter äntligen epiduralen. Det ilar i hela ryggraden när den sätts. Och efter ett par värkar så börjar smärtan avta. Halelulia moment. Jag är helt slut och helt smärtfri. I en halvtimma. Sen börjar krystvärkarna precis när jag ska äta. BM frågar om hon får undersöka mig eftersom jag verkar trycka på och jag säger OK. 10 centimeter, dom sista 4 centimetrarna tog bara en timma lite drygt! Och då var det slut på vilan, epiduralen stängdes av och jag krystade och krystade. Jag bönade och bad om att få ha lustgasen och brölade som en ko (enligt Jesper). Kände mig jättesnäll när jag hög som ett höghus berättade för alla i rummet att dom ALDRIG får göra samma misstag som mig och skaffa barn för det gör så oooooont!









Klockan 17.14 kommer han. Två veckor tidigt, 3885 gram och 52 cm och med ett huvudomfång på 35 cm. Jag är bara lättad. Jag får upp honom på mitt bröst och han är alldeles varm och silkeslen. Han luktar gott, obeskrivligt. Jesper gråter av glädje men jag kan inte göra detsamma. Jag känner bara lättnad och inte det där lyckoruset som "alla" pratar om.


Jag blir sydd och får sen ta en dusch. Jag är likblek och svimfärdig, har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv.


Får mackor efter duschen som inte är sådär sjukt goda som alla säger. Jag får tvinga ner dom, förmodligen för att jag är så svag att jag inte orkar svälja.


Blir rullad i rullstol till Södra BB runt 21.00 och därefter är allt rätt luddigt.


Spenderar följande två dygn med att amma och amma och amma... Jag hade så jävla ont i mina bröstvårtor, eftervärkar, var trött, hormoner...


Men så hände det.


Natt två. Drygt 48 timmar efter att Linus föddes. Jag satt och ammade. Jesper sov. Och en helt övermänsklig känsla sveper över mig. Det börjar skälva i min kropp och tårarna sprutar fram, jag snyftar som ett litet barn och jag är så KÄR!

Jag har fått en son, och han är helt perfekt!


Vänskap

Idag har jag och Linus varit hos Natalie och Leo. Jag och Natalie har känt varandra i nio år och det är egentligen smått otroligt att vi lyckades få barn med exakt en månads mellanrum.


Jag minns det som igår. Jag åkte hem till henne och visste att hon precis blivit gravid. Dagen innan hade jag gjort ett test som visade positivt. Vi har båda fått missfall tidigare så man vågade väl inte ropa hej riktigt än men fan vad glada vi var!


Magarna växte och det blev dags för rutinultraljud för Natalie. Man tänker inte så mycket på att något skulle kunna vara fel, vi är ju unga och friska. Men något var fel med Leo i magen. Han hade ett komplext hjärtfel och det såg illa ut. "Det är inte sant" tänker man... Hur är det möjligt? Jag länkar till Natalies blogg där ni kan läsa om deras resa själva.

 
http://varathjartegull.blogg.se/category/diagnos.html


Jag och Natalie har en sån historia ihop att ni inte anar. Vi har pallat äpplen, spelat tv-spel, skrattat, gråtit, bråkat och fått barn "ihop". När Leo skulle födas var vi tyvärr osams. Jag ville så gärna höra av mig till henne, gratta, säga att allt kommer bli bra... Men jag skämdes. Jag hade betett mig illa. När Leo var två dagar gammal tror jag så beslutades det att han skulle flygas till Lund för att göra en hjärtoperation. Då kunde jag inte hålla mig längre, vår vänskap är för stark för såna petitesser som vårt gräl egentligen var. Jag hörde av mig, bad om ursäkt, gratulerade, lyckönskade och vi grät en skvätt.


Riktig vänskap övervinner allt.


Natalie Lundö, jag älskar dig trots, och kanske för att vi båda är pucko ibland!


Tänk att det redan gått över ett halvår!

Liten börjar bli stor!
Här är en bild på magen två dygn efter förlossningen. Helt ok tycker jag :)



Två dygn gammal <3


Handlingsförlamad

Ojoj, vad mycket jag har att göra nu i helgen! Så mycket att jag inte vet vart jag ska börja så inget blir gjort, behöver en spark i arslet tror jag! Måste storstäda, tvätta, handla, laga mat för 45 pers och hinna gå på en kräftskiva och ta hand om en bebis däremellan. Det nalkas namngivningsfest för Linus på söndag. Vad ska jag ha på mig? Kommer det bli fint väder? Åh, jag hoppas verkligen allt kommer bli bra! Ska bli så kul att träffa alla som kommer! Mammas operation är nu klar. Allt gick bra förutom att hon fick en inre blödning och ett enormt blåmärke med svullnad på magen med extrem smärta som resultat. Stackars lilla mamsen :( Jag och Linus var där igår och då satt han bredvid henne och började plötsligt stryka varsamt över hennes mage, som att han healade henne. Jättehäftigt tycker jag! Och idag mår hon bättre, vi kan ju låtsas att det är Linus förtjänst. Senaste i utvecklingen hos Linus är att han nu kan sitta själv, men helst på mjukt underlag för om han får syn på nåt spännande så kan han kasta sig ditåt utan att riktigt förstå att det kan sluta med en bula på huvudet. Han säger även mamma och pappa, många kan tycka att det är tidigt för en 6 månaders men han säger det och så är det! Ska försöka ladda upp lite bilder nu, får se om jag lyckas! Adjö!

...

Varför blir det inte radbyten och styckesindelningar när jag gör det i inlägget?! Blev ju det när jag gjorde så förut... Det är ju jättejobbigt att läsa när det är streckskrivet. Fattar ingenting!

Söndag

Det har inte hänt så fasligt mycket sen jag sist skrev, men kan ju uppdatera i alla fall :-) Igår var vi hemma och pysslade. Byggde lite på altanen bland annat. Grannen Patrik var över och hjälpte till. Idag har vi varit på Kungsholmen hos Jespers mamma/ Linus farmor och träffat lite släkt och ätit gott! På vägen hem stannade vi till på Plantagen och kollade på utemöbler och fruktträd och sen åkte vi vidare till ICA Maxi och storhandlade. Jesper älskar att storhandla. Inte. Det gör jag! Vi blir nästan alltid lite osams när vi storhandlar. Jag stannar och ska kolla på saker och läsa innehållsförteckningar och kolla priser och Jesper pinnar vidare och sen när jag kollar upp så är han borta. Han står fan aldrig still när vi handlar, han går och går och vill bara UT! Karlar... ;-) Imorgon ska min mamma göra sin efterlängtade GBP operation. Jag är jätteglad för hennes skull och hoppas att det kommer bli bra. Jag är nervös också. Det är ju alltid en risk att opereras men om hon inte får kontroll över sin vikt så innebär ju det en risk det med. Så spännande, vilken resa hon har framför sig! Nej, nu ska jag ta och vara lite social med min familj. Linus är fortfarande vaken, men han bör somna snart. Adjöken!

Knas?

Inläggen ser konstiga ut, blir i stora bokstäver fast jag skriver med vanliga och massa reklam hamnar framför texten! Testar med detta inlägg för att se om det är fixat idag.

Skrikig bilbebis och dåliga datum

Vi trivs jättebra i Sorunda men eftersom jag lider av tristess grad 10 så vill jag rätt ofta ge mig ut på äventyr. Det brukar fungera jättebra men nu har Linus kommit på att det är jättehemskt att sitta fastspänd i en bilstol och han sitter och fullkomligt gallskriker dom 20 minutrarna det tar att åka till Nynäs. Samma sak på hemvägen såklart. Och jag har försökt med allt känns det som! Med napp, utan napp. Med leksak, utan leksak. Med AC, utan AC. Sjunga, inte sjunga. Musik, inte musik. Köra fort och lite ryckigt, köra finfint. Men han bara skriker och skriker och det är inte lätt att köra bil till dom tonerna så jag tänker inte åka iväg i onödan framöver om man säger så.

Vi var för övrigt på Coop Extra och storhandlade innan vi åkte hem. Dom har fan alltid dåliga datum, jag kollar datum på allt där nuförtiden. Till och med i färsken kan man hitta veckogammalt skit. Idag skulle jag ha GoGreen bönor i tetra som brukar hålla ett par år men jag kollade ändå och dom hade bäst före i mars. Inte OK!

Jaja, ska väl göra nåt åt designen på bloggen om jag kan och tills jag skriver igen - puss och kram!


Hemgjord barnmat- några av mina recept från c:a 5-6 månader

Det är jätteenkelt, BILLIGT och tillfredställande att göra egen barnmat! Linus har bara ätit mat i knappt två veckor men han älskar det jag gjort hittills! Jag måttar aldrig när jag lagar mat så samtliga mått nedanför är uppskattningar. Jag försöker använda så mycket ekologiska ingredienser som möjligt men det är ju valfritt.


Köttfärssås med pasta, storkok

C:a 10 portioner
250 gram köttfärs
2 morötter
3 dl passerade tomater
2 dl vatten
2 msk rapsolja
1 tsk lökpulver
3 dl risonipasta

Häll vatten, passerade tomater, olja och lökpulver i en medelstor kastrull. Medan det börjar koka, skala och hacka morötterna. Häll i morötter och köttfärs i kastrullen och låt småkoka nån kvart.

Mixa allt ordentligt med en stavmixer.

Sätt på en kastrull med c:a 1-2 liter vatten. När vattnet kokar, ha i 3 dl risonipasta. Koka c:a 11 minuter och häll av nästan allt vatten i en sil.

Häll ner pastan i köttmixet och mixa ytterligare! Gör blandningen lite lösare än du vill ha den i slutändan eftersom den tjocknar rätt mycket när den svalnar.

Häll upp i behållare som tål att frysas och micras, nuby har jättebra varianter!


Kycklingpasta med paprika

C:a 10 portioner
En kycklingfilé
En röd paprika
En tomat
2 msk rapsolja
2-3 dl vatten
1 tsk lökpulver
3 dl risonipasta

Gör enligt köttfärsreceptet!

Hoppas din unge gapar lika stort som min!


Jaha, då var man med blogg också...

Har ingen aning om hur detta fungerar så det här  får bli ett testinlägg! Tänkte att jag skulle ha en blogg för att jag har så mycket tankar som jag behöver printa ner och för att dela med mig av min matlagning.  Icke att förglömma för att jag och Linus har släkt över hela Europa som vill se hans framsteg!


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0