Om sanningen ska fram...
Hej svejs!
Jag har inte bloggat på evigheter men nu tänkte jag att det var dags för ett litet inlägg!
Eftersom jag kan uppfattas som en elak, bitter människa av vissa som inte tål att höra/handskas med sanningen så tänkte jag skriva lite om just det. Min ärlighet.
En gång så var det en kille som sa till mig att om det fanns ett Nobelpris i ärlighet så skulle jag fan vinna det! Jag kan vara lite väl ärlig ibland, och eftersom det är hyffsat ovanligt så kan det uppfattas av vissa som att jag är elak men det tycker inte jag att jag är! Jag skulle aldrig säga till exempel- "Men fan vad ful du är" eller såna saker men jag yttrar gärna mina åsikter.
Åsikter- inte samma sak som att jag tycker att jag alltid har rätt.
Ett exempel är folk som röker under graviditeten. Mammor som gör det tycker att andra ska skita i vad dom gör men jag tycker att det är så otroligt fel! Kan man inte ens offra ciggen för sitt barns skull så kanske man borde fundera över om man verkligen är redo att bli mamma. Att vara bli mamma handlar mycket om att ge av sig själv, jag skulle inte säga att man offrar sitt liv men man viger sitt liv åt sitt barn mer eller mindre. Det borde nästan vara klassat som barnmisshandel att röka under graviditeten.
Likaså borde det vara straffbart att ge sitt barn fetma, det är verkligen barnmisshandel!
En annan sak är folk som stör mig som fan är folk som bidragsfuskar. Det gäller såväl politiker som fuskar med "dubbla boenden" och vanliga medelsvenssons.
Att som sambos skriva sig på olika adresser för att få ut bostadsbidrag till exempel är riktigt svinigt! Eller att låtsas vara sjuk/handikappad för att få bidrag och slippa jobba. Det förstör så mycket för dom som verkligen behöver bidragen egentligen!
Dom som gör så tycker att man ska skita i vad dom gör och blir faktiskt arga när man säger att det är fel vilket jag tycker är helt sjukt, hur kan man vara så oärlig och bli förbannad när det är en själv som är rutten och fuskar?! Jag skulle aldrig kunna leve med mig själv om jag gjorde så. Jag tror i alla fall på karma- du får vad du ger och gör.
Jag kan inte säga att jag är en perfekt människa för det är jag absolut inte, ingen människa är perfekt.
To err is human.
Men jag gör mitt bästa för att vara en bra mamma, sambo, dotter, syster, vän och medborgare. Men jag ger vad jag får, och får vad jag ger.
Jag tror folk kan tycka att jag är en besserwisser och pretetiös jävel men det får stå för dom. Jag kan mycket om lite och anstränger mig mycket när det är något som är viktigt för mig.
"Åh, hon tror att hon är så duktig för att hon lagar egen barnmat och hennes unge sover hela nätter i sin egna säng."
Tror ni på allvar att jag lagar min egna barnmat för att ni ska tycka att jag är duktig? För mig handlar det om att ge mitt barn det bästa.
För mig är det ett enormt ansvar och jobb att vara mamma. Precis som när man har ett vanligt jobb så tycker jag det är viktigt att vara kunnig på vad man gör. Jag läser på nätet, i böcker och informerar mig så mycket jag kan och drar sen slutsatser och gör saker utifrån det jag vet.
Jag bryr mig inte så mycket om mallar när det gäller barn, BVC:s kurvor är ett exempel. Jag tänker inte ge min lagom runda, pigga, glada, friska unge mer grädde och smör i maten bara för att deras kurva säger att han är lite tunn för sin längd. Han är helt normalviktig, jag tänker inte göra honom fet bara för att deras mall säger en sak!
Sen detta grupptryck som det inte pratas om bland alla mammor. Folk blir helt uppåt väggarna om deras barn inte kan sitta vid 6 månader, krypa vid 8 månader och om nån annans unge lär sig gå vid 10 månader så undrar man vad man gjort för fel som mamma när ens egen knodd precis lärt sig krypa vid samma ålder. Spänn av för fan! Alla barn är olika!
Nej, nu ska jag byta kläder på Linus. Japp, klockan är 11.45 och han kryper fortfarande omkring i nattsärken, det är så jag jobbar!
Kram då!
