jessicassecrets

Jag tänkte berätta lite om min förlossning och framför allt mina upplevelser kring den samt den allra första tiden som förstagångsmamma.

Förlossningen startade på kvällen i vecka 37+6. Jag skulle vila på soffan, klockan var 19.00 och jag kände snart att jag började få den omtalade molvärken. Den kom och gick och jag började klocka, det kom vart tionde minut. Jag låg stilla och tyst en timma, sen sa jag till Jesper att jag tror det börjar hända något. Efter en timma kom det med 5-minutersintervaller. Gick på toa och fick lite blod på pappret när jag kissade, ojoj nu händer det förstod jag!

Jesper gick och lade sig. Efter ett par timmar väckte jag honom och sa att jag skulle ta en dusch och frågade om han ville gå upp nu eller sen. Nej, han ville sova. Slemproppen har gått vid det här laget och det berättar jag och han blir helt förskräckt! VA?! Hur lång tid är det kvar då?, frågar han. Ja, inte fan vet väl jag! Jag har aldrig fött barn förut svarar jag.

Sen följer 40 sömnlösa timmar med värkar från helvetet. Vi åker in till Huddinge på grund av platsbrist på SÖS kl. 05 samma natt och jag har öppnat mig EN HALV CENTIMETER! Jag ville sparka kärringen när hon gav mig 4 Citodon och sa att jag skulle åka hem och sova. Jag kunde fan inte sova, jag hade värkar! Det där var ingen mensvärk och då har jag haft mensvärk som gjort så ont att jag spytt.

Aldrig har man hört om att det kunde göra så satans ont utan att något vidare hände.

Åkte hem, tog motvilligt två Citodon efter att ha dubbelkollat med min barnmorska, och kunde inte somna. Grät varje värk som kom. Dom kom med fem minuters mellanrum hela tiden i princip.

Ett dygn efter att vi åkt in första gången åker vi in igen, denna gång till SÖS. Tar en sista värk i bilen innan jag stapplar iväg som bambi på hal is till dörren till förlossningen. Vi ringer på och en ung hes kille svarar via porttelefonen att vi ska få komma upp.

Jag kommer in på ett rum och får en CTG kopplad. Jag är så jäkla trött, har vid det här laget redan varit vaken i 48 timmar. Allt känns så lugnt och fridfullt och jag är alldeles tung i kroppen, så inne i mig själv. En barnmorska sätter en infart på mig och jag frågar om hon tror att jag kommer bli kvar. Det trodde hon med all säkerhet och jag blev inskriven och var så lättad! Fick en två akupunkturnålar satta, en på huvudet och en i pannan som hon tejpade upp mellan ögonbrynen. Fick id-band runt handleden och blev undersökt igen, 1,5 centimeter. Det här är ju inte sant! Jag kände mig så dum men jag hade kraftiga värkar.

Dom tappade upp ett bad till mig och jag hoppade i. Ganska snart började värkarna komma med 1,5 minuters mellanrum. Det gjorde inte direkt ondare men dom kom tätare. Efter nån timma kanske känner jag att jag vill gå upp och in till rummet igen.

Blir undersökt av en ny BM som konstaterar att jag är 3 cm öppen. Jag ber om lustgas, och fattar direkt hur jag ska ta den för att den ska fungera. JAG ÄR I HIMMELEN. Men varje gång jag tar den för sent så hjälper det inte alls.

Kämpar på och vill inte ta epiduralen dum som jag är trots att jag har fruktansvärt ont.

Vid 14.00 tror jag (hittar inte journalen just nu) så är jag öppen 6 cm. CTG:n krånglar så BM vill sätta en skalp CTG och då säger jag direkt att jag vill ha epiduralen för att vattnet kommer gå och det kommer göra jätteont! Nejdå, det kommer sippra så fint säger hon. Hon försöker sätta Skalp CTG:n och på tredje försöket sitter den och vid det här laget är det kaos. Vattnet fullkomligt forsade ut och jag hade så jävla ont att jag ville dö. Jag ville dö på riktigt. Skriker efter epiduralen som kommer efter vad som känns som en evighet! Åh fy fan vad jag svär nu men jag ryser när jag tänker på den fruktansvärda smärtan!

Narkosläkaren kommer efter ett tag och sätter äntligen epiduralen. Det ilar i hela ryggraden när den sätts. Och efter ett par värkar så börjar smärtan avta. Halelulia moment. Jag är helt slut och helt smärtfri. I en halvtimma. Sen börjar krystvärkarna precis när jag ska äta. BM frågar om hon får undersöka mig eftersom jag verkar trycka på och jag säger OK. 10 centimeter, dom sista 4 centimetrarna tog bara en timma lite drygt! Och då var det slut på vilan, epiduralen stängdes av och jag krystade och krystade. Jag bönade och bad om att få ha lustgasen och brölade som en ko (enligt Jesper). Kände mig jättesnäll när jag hög som ett höghus berättade för alla i rummet att dom ALDRIG får göra samma misstag som mig och skaffa barn för det gör så oooooont!

Klockan 17.14 kommer han. Två veckor tidigt, 3885 gram och 52 cm och med ett huvudomfång på 35 cm. Jag är bara lättad. Jag får upp honom på mitt bröst och han är alldeles varm och silkeslen. Han luktar gott, obeskrivligt. Jesper gråter av glädje men jag kan inte göra detsamma. Jag känner bara lättnad och inte det där lyckoruset som "alla" pratar om.

Jag blir sydd och får sen ta en dusch. Jag är likblek och svimfärdig, har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv.

Får mackor efter duschen som inte är sådär sjukt goda som alla säger. Jag får tvinga ner dom, förmodligen för att jag är så svag att jag inte orkar svälja.

Blir rullad i rullstol till Södra BB runt 21.00 och därefter är allt rätt luddigt.

Spenderar följande två dygn med att amma och amma och amma... Jag hade så jävla ont i mina bröstvårtor, eftervärkar, var trött, hormoner...

Men så hände det.

Natt två. Drygt 48 timmar efter att Linus föddes. Jag satt och ammade. Jesper sov. Och en helt övermänsklig känsla sveper över mig. Det börjar skälva i min kropp och tårarna sprutar fram, jag snyftar som ett litet barn och jag är så KÄR!

Jag har fått en son, och han är helt perfekt!

Idag har jag och Linus varit hos Natalie och Leo. Jag och Natalie har känt varandra i nio år och det är egentligen smått otroligt att vi lyckades få barn med exakt en månads mellanrum.

Jag minns det som igår. Jag åkte hem till henne och visste att hon precis blivit gravid. Dagen innan hade jag gjort ett test som visade positivt. Vi har båda fått missfall tidigare så man vågade väl inte ropa hej riktigt än men fan vad glada vi var!

Magarna växte och det blev dags för rutinultraljud för Natalie. Man tänker inte så mycket på att något skulle kunna vara fel, vi är ju unga och friska. Men något var fel med Leo i magen. Han hade ett komplext hjärtfel och det såg illa ut. "Det är inte sant" tänker man... Hur är det möjligt? Jag länkar till Natalies blogg där ni kan läsa om deras resa själva.

 
http://varathjartegull.blogg.se/category/diagnos.html